Kvällsträning ute på gräsmattan eftersom det är så otroligt varmt just nu . Har tagit upp min gamla vana att gå fot med hundgodis i munnen, verkar funka minst lika bra som förra gången och hundgodiset smakar inte allt för illa   

Plockade fram vittringspinnarna. Radade upp tre stycken och skickade från ett par meters håll. Nosade på alla utan att ens visa några tendenser till att plocka upp och valde rätt. Mycket bra gjort. Så härligt. Lade sex stycken i en ring och skickade från ytterligare ett par meter. Nosade runt och valde rätt. Blev sugen på att testa eliten.

Tog en ny pinne till mig själv för att inte göra det för lätt. Lät mamma hålla i den andra. Två pinnar att välja på. Skickade från ett par meters håll igen. Nosade på min pinne, nosade på mammas pinne, vände tillbaka till min och tog upp den.   Har man världens bästa hund eller har man? Bara att han nosade och gick och nosade på den andra är ju värt mer än allt smör i Småland. Han har ju verkligen FÖRSTÅTT momentet nu äntligen efter säkert två år.

Allt fixande med att träna inne. Gömma undan så han skulle sätta på näsan och nu nosar hunden faktiskt! För första gången är det faktiskt DAX att ta med vittringspinnarna till brukshundklubben!

Nu väntar vi bara på att Pälsängel ska sluta klia sig och sen ska här nog bli lite tävla av för att se om vi kommer upp till den där eliten någon gång och får användning av de fantastiska färdigheterna!

Läste slut den här boken av Anders Hallgren i midsomras. Det är ju precis så jag vill göra. Motivation först, lydnad sen som en konsekvens av att hunden är motiverad. Varför gör jag då inte redan det?

Jag tror att jag började med "motivation först" när jag skaffade hund, om än ganska omedvetet, men någonstans på vägen känner jag att stora delar av det tänkandet har gått förlorat i uttalade och outtalade krav från först och främst omgivningen och, som en konsekvens av detta, sedan även från mig själv. Krav som egentligen inte är vettiga i min mening. Är inte det viktigaste att Pälsängel mår bra, har roligt och är trevlig att ha att göra med?

-Jo det tycker åtminstone jag.

Det kan vara frustrerande ibland att acceptera att Pälsängel behöver en paus när jag inte tycker att det passar. Instinkten säger att han saknar respekt och att han är olydig. Men vad jag har märkt är att pauserna blir kortare, motivationen bättre och momenten allt oftare väl utförda.

Så kommer vi till dagens insikt. Jag har de senaste två gångerna jag har varit ute och sprungit med Pälsängel fått släpa runt honom. Han har inte haft någon lust att springa över huvudtaget. Men bättre kondition ska ju öka motivationen så jag var fast besluten att få med mig Pälsängel ut idag. Han behöver bättre kondis, liksom jag.

Så fort vi hade värmt upp och Pälsängel hade gjort sina behov och jag skulle fästa kopplet runt midjan började Pälsängel sacka. Herregud tänkte jag, vad är detta, har hunden ont eller är det så fruktansvärt att springa?

Drivkraft och motivation. Det slog mig att det behövs inte bara motivation för lydnadsträning och mentalt arbete. Det krävs även motivation för konditionsträning. Den kan tyckas så grundläggande och fundamental, så naturlig, framförallt för en flat. Men när det kommer till kritan måste ju hunden vara motiverad även där.

"Ska vi springa ikapp dom?"

"Ser du något där framme?"

Så lätt var det att motivera flatten. Den enda gången han sackade var efter 8 km i en T-korsning när vänster var hemåt och jag ville höger, men lite uppmuntrande ord och han var igång igen. Bredvid eller framför hela vägen. Motivation, motivation, motivation!