Ja kanske gör han det. Lite testande blev det ute i skogen idag. Matte själv var figurant och intresset för att hitta mig var tydligen högt. Ungefär 50 meter ut i skogen gick jag första gången (enligt instruktioner såklart, tro inte att jag vet vad jag gör). I bästa Pälsängelstil så var tydligen inte nosen nere i backen så långa stunder i taget och hörseln och synen användes flitigt för att lokalisera mig. Men enligt föraren så hade han ändå koll på att spåret fanns där nere i backen och satte ner näsan då och då.

Nytt försök en stund senare. Återigen lyckades jag hitta den fläck i skogen där det var som vidrigast att ta sig fram. Lite längre gick jag denna gång (enligt instruktioner, jag vet fortfarande inte vad jag gör...), kanske hundra meter. Återigen hade hörseln varit på helspänn. Tydligen syns det på Pälsängel när jag har satt mig tillrätta ute i skogen för då hör han mig inte längre och undrar vart jag tagit vägen. Den här gången var nosen tydligen nere i backen lite längre i taget. Kanske 3-4 meter åt gången vid några tillfällen. Kanske kan även Pälsängel lära sig att spåra?

Ett bra tecken var tydligen att från det att jag försvunnit in i skogen så hade Pälsängel hela tiden intresset på vart jag hade tagit vägen. Och när sedan spårsele och lina hade plockats fram så kom han ihåg åt vilket håll jag försvunnit och riktade återigen intresset åt "rätt håll". Själv förstår jag ju inte så mycket men det är ju alltid trevligt att någon tycker att hunden har motivation och huvudet på skaft.

Det ska bli spännande att se vad det kan bli av det här...   

Väldigt spännande. Jag har idag fått chansen att se min hund träna lydnad med någon annan. Det är underligt hur olika man uppfattar sin hund från förarperspektivet och från åskådarperspektivet.

Min första tanke är ju att hunden ser för löjlig ut. (Jag är hemskt ledsen Pälsängels f.d men jag är väldigt nära att trimma öronen...) Som en liten, hårig, rektangulär, svart, tjock golden retriever... (och han är ändå SMAL nu)

Men vad kul han såg ut att ha! Jag har alltid sett min hund som mer seriös när jag tränar, glad och positiv ja, men inte sådär löjligt, fjantigt glad. En hel del är nog öronen tyvärr, därav att jag fick lust att trimma dom.

Helt klart uppfattar jag min hund som mer högrektangulär med mindre vikt på framänden och betydligt seriösare uttryck.

Men å andra sidan: Är det inte såhär det är? Jo, visst är det så. Jag och Pälsängel är båda hemskt löjliga när vi tränar så det borde ju egentligen vara så att Pälsängel också ser hemskt löjlig ut, vilket han tydligen gör.

Vad jag tillslut insåg är att Pälsängel ser inte ut som jag uppfattar honom utan han ser ut som jag uppfattar mig själv. Sådan herre sådan hund. Väldigt intressant.