Väldigt spännande. Jag har idag fått chansen att se min hund träna lydnad med någon annan. Det är underligt hur olika man uppfattar sin hund från förarperspektivet och från åskådarperspektivet.

Min första tanke är ju att hunden ser för löjlig ut. (Jag är hemskt ledsen Pälsängels f.d men jag är väldigt nära att trimma öronen...) Som en liten, hårig, rektangulär, svart, tjock golden retriever... (och han är ändå SMAL nu)

Men vad kul han såg ut att ha! Jag har alltid sett min hund som mer seriös när jag tränar, glad och positiv ja, men inte sådär löjligt, fjantigt glad. En hel del är nog öronen tyvärr, därav att jag fick lust att trimma dom.

Helt klart uppfattar jag min hund som mer högrektangulär med mindre vikt på framänden och betydligt seriösare uttryck.

Men å andra sidan: Är det inte såhär det är? Jo, visst är det så. Jag och Pälsängel är båda hemskt löjliga när vi tränar så det borde ju egentligen vara så att Pälsängel också ser hemskt löjlig ut, vilket han tydligen gör.

Vad jag tillslut insåg är att Pälsängel ser inte ut som jag uppfattar honom utan han ser ut som jag uppfattar mig själv. Sådan herre sådan hund. Väldigt intressant.