Idag släpade jag äntligen upp mig och Pälsängel till brukshundsklubben för första gången efter vintern. Jisses man hinner bli ringrostig. Det underliga är vilka saker som blir ringrostiga och inte. Drog en repa med agilityhindren först. Som en virvelvind över hopp, balans, A-hinder och genom tunnlar och däck.

Snabb som jag vet inte vad genom slalomen när han väl kom igång, självständig och avslutade utan stöd från mig och med ett fantastiskt fotarbete, värsta agilityproffset!   

Glad som en mört var han också!   

Dock så hade han helt glömt bort konceptet med vippen, hej och hå vad den dundrade i backen, allt annat satt som en smäck, men vippen gick minsann inte... Varför? Ingen aning. Är den för olik de andra hindren, är det det mest onaturliga hindret? Jag menar hoppa och balansera är ju fullt naturligt. Slalom måste man ju använda sig av om det står saker ivägen, säcktunneln och tunnlar är ju ändå ganska likt att röra sig i svår terräng med undervegetation eller nedfallna träd. Men när stöter egentligen en hund på något som förflyttar sig när den kliver upp på det? Kanske ett nerfallet träd, men vad borde hunden göra då? Hoppa av så fort som möjligt antar jag. Kanske det...

Lite lydnad klämde vi också in. Här var det lite samma princip. Rutan satt som en smäck trots att det var den som vi hade mest problem med i slutet av förra säsongen.

Underligt det där. Däremot hoppet som gått riktigt bra i slutet var helt väck, inget driv ingenting. Det är bara att börja om. Å andra sidan har det krånglat förut så det kan säkert vara den långa vintervilan.

När jag tänker efter lite är det fullt naturligt! Rutan har alltid varit enkel. 10:orna har radat upp sig även när det annars gått åt skogen och när vi kommit in i en besvärlig period och rutan inte fungerat har det gått att "vila sig" ur det. Hoppet å andra sidan har alltid varit lite besvärligt sedan vi började med tvåan. Treans hopp har alltid gått bättre på bortvägen, medan tvåans alltid gått bättre på tillbakavägen. Måste ju bero på vad som drar. I tvåan är det inget som drar eftersom apporten ofta ligger bakom eller vid sidan och Pälsängel ska dessutom lämna mig. I trean är det en rolig apport som ska hämtas, men han har alltid varit lite seg att komma in med apporten, så inget konstigt där.

På väg hem hittade vi sedan en hemskt rolig balanssten... Lite cool måste man ju få vara ibland.   

 

Ewa

19 april 2010 11:21

Han är så fin, din Pälsängel!

Jag vill oxå ha en hund. Jag vill, jag vill, jag vill!

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

hundkritikern Ivar

19 april 2010 20:50

Du har en enastående hund. Jag ger 10 poäng rakt över......

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var helt enkelt en massa saker som hopade sig, matte bytte dator och den nya tog inte emot bilder från telefonen och tillsammans med allt annat övrigt så blev bloggandet bara jobbigt. Nu har dock en bluetoothadapter hittat sin väg till datorn och...

Ja kanske gör han det. Lite testande blev det ute i skogen idag. Matte själv var figurant och intresset för att hitta mig var tydligen högt. Ungefär 50 meter ut i skogen gick jag första gången (enligt instruktioner såklart, tro inte att jag vet vad j...

Väldigt spännande. Jag har idag fått chansen att se min hund träna lydnad med någon annan. Det är underligt hur olika man uppfattar sin hund från förarperspektivet och från åskådarperspektivet.   Min första tanke är ju att hunden ser för löjlig u...

Kvällsträning ute på gräsmattan eftersom det är så otroligt varmt just nu . Har tagit upp min gamla vana att gå fot med hundgodis i munnen, verkar funka minst lika bra som förra gången och hundgodiset smakar inte allt för illa      Plockade fram ...

     Läste slut den här boken av Anders Hallgren i midsomras. Det är ju precis så jag vill göra. Motivation först, lydnad sen som en konsekvens av att hunden är motiverad. Varför gör jag då inte redan det?   Jag tror att jag började med "mot...