Idag släpade jag äntligen upp mig och Pälsängel till brukshundsklubben för första gången efter vintern. Jisses man hinner bli ringrostig. Det underliga är vilka saker som blir ringrostiga och inte. Drog en repa med agilityhindren först. Som en virvelvind över hopp, balans, A-hinder och genom tunnlar och däck.

Snabb som jag vet inte vad genom slalomen när han väl kom igång, självständig och avslutade utan stöd från mig och med ett fantastiskt fotarbete, värsta agilityproffset!   

Glad som en mört var han också!   

Dock så hade han helt glömt bort konceptet med vippen, hej och hå vad den dundrade i backen, allt annat satt som en smäck, men vippen gick minsann inte... Varför? Ingen aning. Är den för olik de andra hindren, är det det mest onaturliga hindret? Jag menar hoppa och balansera är ju fullt naturligt. Slalom måste man ju använda sig av om det står saker ivägen, säcktunneln och tunnlar är ju ändå ganska likt att röra sig i svår terräng med undervegetation eller nedfallna träd. Men när stöter egentligen en hund på något som förflyttar sig när den kliver upp på det? Kanske ett nerfallet träd, men vad borde hunden göra då? Hoppa av så fort som möjligt antar jag. Kanske det...

Lite lydnad klämde vi också in. Här var det lite samma princip. Rutan satt som en smäck trots att det var den som vi hade mest problem med i slutet av förra säsongen.

Underligt det där. Däremot hoppet som gått riktigt bra i slutet var helt väck, inget driv ingenting. Det är bara att börja om. Å andra sidan har det krånglat förut så det kan säkert vara den långa vintervilan.

När jag tänker efter lite är det fullt naturligt! Rutan har alltid varit enkel. 10:orna har radat upp sig även när det annars gått åt skogen och när vi kommit in i en besvärlig period och rutan inte fungerat har det gått att "vila sig" ur det. Hoppet å andra sidan har alltid varit lite besvärligt sedan vi började med tvåan. Treans hopp har alltid gått bättre på bortvägen, medan tvåans alltid gått bättre på tillbakavägen. Måste ju bero på vad som drar. I tvåan är det inget som drar eftersom apporten ofta ligger bakom eller vid sidan och Pälsängel ska dessutom lämna mig. I trean är det en rolig apport som ska hämtas, men han har alltid varit lite seg att komma in med apporten, så inget konstigt där.

På väg hem hittade vi sedan en hemskt rolig balanssten... Lite cool måste man ju få vara ibland.