Mamma hade rensat i huset sen vi var här och hälsade på sist. Bland det hon hade hittat fanns en blå plastboll med blommor och fjärilar på. Det är en coolhetsboll hävdar Pälsängel. Han går omkring och morrar/skäller på sitt speciella sätt, men bollen i munnen såklart och verkar tycka att han är hemskt häftig...

Så där cool är den!

Och busig värre blir man när man blir fotad med den coola bollen...

Charmtroll nr 1. 

Idag var skolan klar för den här terminen så jag tog med Pälsängel till stan för att fira med glass. Som den... hrmmm... väluppfostrade hund han är skulle han minsann hjälpa till att beställa. Hjälp så pinsamt  , det pinsamma är att han gjorde samma sak i en korvkiosk för ett tag sedan... suck... Pälsängel fick sig en sån åthutning att han satt blickstilla resten av tiden... i andra änden av kopplet och tittade på mig som om han vore den mest väluppfostrade hunden i världen...

När jag började äta sen så tittade han ganska uppfodrande på mig... Matte jag vill också ha!

och det fick han!

Jag vill ha mer!

Jag pratade redan förra sommaren om att jag skulle träna både mig och Pälsängel i skidbacken, det blev mycket prat och liten verkstad, men idag tog jag första steget mot den idén. Inte så att Rödebybacken räknas på riktigt, men lite uppvärmning inför sommaren. Pälsängel tog sats men insåg ganska fort att det var jobbigt att busa i backen och förblev resten av tiden måttligt road...

Personligen tyckte jag att utsikten inte var så pjåkig uppe på toppen, Mycket bättre än vad jag hade förväntat mig av en liten backe.

Fram emot andra varvet tyckte Pälsängel att det var bra. Den särskilda tekniken att försöka limma sig fast i den eller det som finns i närheten användes flitigt... observera att det där är min högerfot och att jag ska kunna sätta ner den vänstra bredvid hunden... Ja, det är inte lätt att vara matte, men flatten tyckte nog att jag fick skylla mig själv...

Efter tre vändor upp och ner och med skitigt koppel och tillhörande leksak (eftersom ett gäng motorcrossåkare tydligen inte ser tillräckligt bra för att uppmärksamma det vita kopplet och den röda dummien i det korta gräset...) så gick vi en sväng för att varva ner. Det var inte bara Pälsängel som blev flåsig vill jag lova, han klarade sig nog snarare bäst av oss två. En alldeles underbar dal med slingrande å, jag har gått högre upp förut och där är också fint. Men vitsipporna... Oj... Pälsängel var självklart tvungen att få sitt porträtt taget...

Och fin fina badmöjligheter. Men dom provar vi någon dag när det är varmt så jag slipper skämmas över en dyngsur flat på bussen...

Idag var det dags för simträning igen.   

...han började lite försiktigt och tveksamt, å andra sidan är det trevligt att inte behöva oroa sig för att han ska bryta något...   

...likt storsjöodjuret reser sig Pälsängel ur vattnet.

Sen tänkte jag att Pälsängel skulle lära sig hoppa från bryggan. Det blev mycket funderande och gnölande och pipande och krälande...

På andra försöket kastade han sig ut och sedan fanns det ingen hejd på honom. Han hade upptäckt hur kul det var och riktigt bad om att jag skulle kasta iväg den en gång till, så det gjorde jag. Dock går det så fort att det inte hamnar på bild.   

Tog en liten paus i pluggandet för att hämta ut mitt paket från TEBA. Det var bland annat en underullskarda jag hade beställt för att se om jag kunde tunna ut pälsen på Pälsängel så att det fläktar lite mer nu på sommaren. Han blir ju lite besvärad när det blir varmt. Det var ju ett väldigt spännande paket jag hittade sa Pälsängel och ville bära.

fast efter knappt 100 m så var det inte så roligt längre...

...men så fort matte tog upp paketet var det roligt igen, dock lite för roligt så Pälsängel gick och skakade på paketet och tyckte att han var jättecool. Inte förrän vi var nästan hemma fick jag lite ordentlig bärhjälp igen...

Idag kände jag att det var tillräckligt varmt för att börja simma Pälsängel lite mer organiserat. Jag lät honom simma ett par varv runt bryggan för några veckor sedan, men idag körde vi något hårdare.

Pälsängel var taggad som få redan på väg ut genom dörren, han vet minsann vad det betyder om man har med sig en flytande dummie. Jag fick minsann hjälp att bära hela vägen till bryggan.

Och simmande blev det. Två varv åt vänster och två varv åt höger runt bryggan.

Sen blev det två vändor ut och hämta dummien lite längre ut.

Det var så kul att Pälsängel hade kunnat fortsätta minst lika länge till, men den tråkiga matten ansåg att man skulle ta det lite lugnt första gången.

Och även om det först såg ut som att jag skulle få hjälp att bära tillbaka dummien hem...

Så tröttnade Pälsängel ganska fort på det...

Pälsängel har varit på Gotland och "semestrat" eftersom jag har varit på kompisbesök. Van resenär som han är nu för tiden ser han till att få ut mesta möjliga av det hela. Det är viktigt att man kommer fram utvilad, allra bäst är att börja jobba på saken innan man ens klivit på första bussen...

får man sedan lite tid mellan buss nummer två och båten till Gotland kan man använda den tiden till bättre saker också...

Sedan blev det lite rastlöst på båten, det var spegelblankt på sjön så Pälsängel undrade ju vad vi skulle göra i det där rummet...

Väl på ön var det bara att utnyttja tiden i största möjliga mån. Bus i anrik miljö., avklarat...

Bus bland småvuxna, krokiga, vindbitna tallar avklarat...

Bad avklarat...

Bad avklarat igen...

Allmänt strosande på stranden på behörigt avstånd från Bushunden...

Pälängel och Bushunden var väldigt överens om en sak... den andra parten var läskig. Tänk vad mycket energi det hade sparat om dom bara förstått att den andra parten var precis lika osäker och rent av rädd... Men efter ett tag så kunde dom faktiskt vara i närheten av varandra utan att bekymra sig så mycket...

På stenkusten kan man tro att stenarna är det intressanta, men inte för Pälsängel, han hittade en pinne...

Titta på raukar på Fårö i blåsten, avklarat...

Det bodde en katt i närheten... och katter är ju hemskt trevliga djur och den här verkade sällskaplig... Men sen råkade den säga "mjau" och Pälsängel slängde sig in bakom mina ben för att få skydd...

Om man har roat sig så mycket är det bäst att man vilar upp sig på vägen hem... Här med huvudet på ryggsäcken på båten till Oskarshamn...

Eller när matte äter mat i Kalmar... På restaurangen var dom snälla och lät mig äta ute fastän de inte hade tagit uteserveringen i bruk än... men det fanns en stol och lite bord och det räckte för mig...

... och så självklart fortsätter man i solskenet senare...

En händelserik vecka är över...

Idag släpade jag äntligen upp mig och Pälsängel till brukshundsklubben för första gången efter vintern. Jisses man hinner bli ringrostig. Det underliga är vilka saker som blir ringrostiga och inte. Drog en repa med agilityhindren först. Som en virvelvind över hopp, balans, A-hinder och genom tunnlar och däck.

Snabb som jag vet inte vad genom slalomen när han väl kom igång, självständig och avslutade utan stöd från mig och med ett fantastiskt fotarbete, värsta agilityproffset!   

Glad som en mört var han också!   

Dock så hade han helt glömt bort konceptet med vippen, hej och hå vad den dundrade i backen, allt annat satt som en smäck, men vippen gick minsann inte... Varför? Ingen aning. Är den för olik de andra hindren, är det det mest onaturliga hindret? Jag menar hoppa och balansera är ju fullt naturligt. Slalom måste man ju använda sig av om det står saker ivägen, säcktunneln och tunnlar är ju ändå ganska likt att röra sig i svår terräng med undervegetation eller nedfallna träd. Men när stöter egentligen en hund på något som förflyttar sig när den kliver upp på det? Kanske ett nerfallet träd, men vad borde hunden göra då? Hoppa av så fort som möjligt antar jag. Kanske det...

Lite lydnad klämde vi också in. Här var det lite samma princip. Rutan satt som en smäck trots att det var den som vi hade mest problem med i slutet av förra säsongen.

Underligt det där. Däremot hoppet som gått riktigt bra i slutet var helt väck, inget driv ingenting. Det är bara att börja om. Å andra sidan har det krånglat förut så det kan säkert vara den långa vintervilan.

När jag tänker efter lite är det fullt naturligt! Rutan har alltid varit enkel. 10:orna har radat upp sig även när det annars gått åt skogen och när vi kommit in i en besvärlig period och rutan inte fungerat har det gått att "vila sig" ur det. Hoppet å andra sidan har alltid varit lite besvärligt sedan vi började med tvåan. Treans hopp har alltid gått bättre på bortvägen, medan tvåans alltid gått bättre på tillbakavägen. Måste ju bero på vad som drar. I tvåan är det inget som drar eftersom apporten ofta ligger bakom eller vid sidan och Pälsängel ska dessutom lämna mig. I trean är det en rolig apport som ska hämtas, men han har alltid varit lite seg att komma in med apporten, så inget konstigt där.

På väg hem hittade vi sedan en hemskt rolig balanssten... Lite cool måste man ju få vara ibland.