Ja kanske är det så, kanske är det något annat. Är verkligen i behov av någon som tittat på mitt fotgående. Pälsängel gick nog inte ens tio meter fot när jag satte igång idag innan han stannade och tittade på mig. Jag känner igen det från förut, men kan inte komma på vad det var den gången. Antingen är det ju bristande motivation eller så gör jag något dumt när jag går, vinklar en hand eller så. Det stora problemet med att inte ha någon att träna med (eller för för den delen).

Det hela gick lite fram och tillbaka, ett tag gick det riktigt bra och sen bara stannade han igen. Sen var det väl första gången i år som solen sken och han är ju svart och det var nästan 10 grader ute. Så visst kan det vara värmen. Det återstår att se.

Om man inte har störning så får man uppfinna den. Har jobbat på att han ska lita på mitt omdöme och inte ta några egna beslut i fotgåendet, om jag går rakt mot en snöhög eller mot planens kant börjar han släpa efter och tveka. Om han gör så för att han inte vill gå in i saker eller för att han vet att vi ändå ska vända låter jag vara osagt. Jag vet faktiskt inte. Nu jobbade jag på det idag och efter ett tag gick det mycket bättre.

Apporten som varit en akilleshäl så länge verkar nu inte vara lika facinerande, han kommer fortfarande glatt med den och vill gärna hålla i den, men han kan faktiskt sitta och titta på matte när apporten står bredvid honom på marken.

Väldigt positivt. Innan har han ju inte kunnat släppa tanken på apporten efter själva apporteringsmomentet utan har suttit och sneglat bakåt eller åt sidan vid hoppet.

Även inkallning förbi apporten fungerar:

Däremot fick jag jobba som en galning för att tillslut få till den här inkallningen. Slöheten tog överhanden igen och det krävdes några gånger innan Pälsängel faktiskt galopperade in.

Det återstår att se om det är värmen eller jag som ställer till det bara. Utan träningshjälp kommer det ta ett tag att klura ut det.

Idag hann vi nog med allt som går att hinna med på en promenad. Hann inte mer än börja när jag såg att det var lite öppet vatten nere i strandkanten. Pälsängel blev såklart jättelycklig, men verkade tycka att även jag skulle hoppa i. Han stod och tittade på mig med uppfordrande blick som om han sa: "Men kom igen då, det är jättekul!". Tror nog att jag väntar med det tills det bli lite varmare dock.

I vattnet låg den snyggaste pinnen Pälsängel sett någonsin så den släpade han runt på ända tills vi träffade på en av hans två favorittjejer. Det verkade dock inte vara någon bra dag för lek eftersom hon vill bli jagad och Pälsängel var så facinerad av sin pinne att han helst ville leka "låt oss dra i varsin ände av pinnen-leken". Även om han nu inte fick så jätte mycket för det är det väldigt intressant att se hur han tydligt håller i ena änden på pinnen och nästan puttar upp den andra änden i ansiktet på sin hundkompis. "Här ta den då!"

Vidare upp i "skogen" och där la jag ut några dummies. Gick en sväng och kom tillbaka för att leta upp dem. Här har Pälsängel precis hittat den första och försöker bestämma sig för om han ska komma in med den och få en godis eller om han ska roa sig på egen hand. Han bestämde sig efter lite glada tillrop för att komma.

Som vanligt tänkte han byta ut dummie nummer två och tre, men även om jag bara tränar för skoj skull så tänker jag mig att han ska bli lite mer finslipad, så med lite tur och envetenhet från min sida kom flatten tillslut in med dummie nummer två. Dummie nummer tre däremot tänkte han definitivt byta ut så då fick jag handgripligen hindra honom.

Dummie nummer fem höll både Pälsängel och jag på att tappa bort. Tacka vet jag mina klädnypor med plastband. Dom har räddat många dummies från att gå ett hårt öde till mötes.

Man kan tro att han försöker äta upp matskålen i ren desperation...

... men egentligen är han bara väldigt mån om att inte tappa den...     

...och ja han fick mat...

Så här vackert forsade det i skogen idag! Underbart härligt. Det är vår! Även om snön må ligga kvar på en hel del ställen.

Pälsängel hade också vårkänslor. Jag funderar på om jag behöver varningsskyltar att sätta upp på stigen när han drar igång. "Varning! Flat-ryck in progress". Det var inga små svängar han tog, men tack och lov var vi dom enda som var knäppa nog att ge oss ut i glötan och blötan just då. Det förenklar ju i alla fall saken när hunden tar sats och drar en 100 meters repa.

Men man blir ju lite trött också om man springer så mycket, ibland ser det ut såhär i fem sekunder innan det tar fart igen:

Funderar över fenomenet ringklockor, hiss-pling på TVn och sådär. Undra om Pälsängel "måste" ha något att skälla på. Dörrklockan kan jag förstå på sätt och vis, han vet att det kommer någon, han bli uppspelt och skäller. Men han blir ju helt blockerad? Jag har funderat, testat och grejat, men inte kommit fram till någon lösning. Jag är helt okej med ett skall elelr kanske två, för att säga till: här händer något. Men sen får det räcka. Och den där stressen han går upp i känns ju framförallt inte bra. Jag har försökt att lugna honom, men  han blir bara mer stressad av att jag  försöker hindra honom från att rusa skällande till dörren. Däremot blir han tyst (-are). Det är dock inte något att hålla på med känner jag eftersom han bara blir mer stressad. Underligt också att han just nu är känsligare för dörren och mindre känslig för hiss-plingen på TVn. Ingen aning om varför.

Gick en sväng på isen idag, bara närmast stranden eftersom det ändå har varit milt ett tag, men den verkade stark. Undrar när den ska försvinna så Pälsängel kan få ägna sig åt sin favoritsyssla: Här en bild från två år sedan:

Jag kände mig otroligt oinspirerad när jag plockade ut Pälsängel för en träningsrund på eftermiddagen. Vad skulle jag träna? Vad behövde jag träna? Orkade jag träna? Vi traskade ner till det närmaste av mina tillhåll med apportbocken och konerna. Där någonstans vände det. Fotgåendet gick bra, vissa delar mycket bra. Saknas lite uthållighet såklart, men koncentrationen känns äkta. Det må vara stängsel, men utanför passerade hundar och folk och cyklar. Pälsängel reagerade inte ens när jag provocerande vände upp mot en förbipasserande hund. Mycket bra.

Jag fick en plötslig lust att tävla. Se vart vi står. Beskymrar mig lite för platsliggningen,och det måste såklart tränas först. Vill ju inte ha en pipgris på platsen som inte gör annat än viftar på svansen. Men nu är det tllräckligt varmt och tort för att träna lite plats och sitt på egen hand och tillsammans med projektet "få Pälsängel att titta matte i ögonen när han ser en hund" så känner jag mig väldigt optimistisk.

Det sa "smack" ner i backen (för att vara Pälsängel såklart, inte om man jämför med en bordercollie eller nåt annat smidigt...) och rakt blev det. Han ligger inte och glor åt alla upptänkliga håll och kanter länge, när han ligger plats på egen hand åtminstone. Det är ju alltid en början, för det gjorde han innan. Hela tiden skulle det kollas om det prasslade i buskarna eller någon gick i närheten, om det åkte förbi en bil eller om fåglarna kvittrade. Nu tittar han ibland, javisst men jag tycker det är i mycket mindre utsträckning än innan och därimellan är det mycket bättre fokus på mig. Jag behöver en träningskompis. Så man kan peppa varandra och träna störning tillsammans. Vart hittar jag det? Känner inte riktigt för brukshundsklubben ännu faktiskt, så roliga är dom inte.

Till min förvåning så fungerar fortfarande apporteringen bra. Pälsängel kastar sig ut och nästan hela vägen in, snabba avslut har ju aldrig riktigt varit han grej. Men bara det faktum att han inte har snott apporten och lekt på egen hand sedan... tja innan jul tror jag... är ett väldigt gott tecken. Och att man kan lägga tillbaka apporten, i hinken eller på backen utan att han konstant försöker sno den så fort han får beröm eller sneglar på den när han går förbi. Jag är imponerad av vad vi har åstakommit. En enda gång försökte han sticka tillbaka till hinken, MEN jag fick stopp på honom ungefär halvvägs, och bättre ändå, lyckades locka tillbaka honom.

Matte är nu officiellt ROLIG, INSPIRERAD och OPTIMISTISK.

Pälsängel –ja han är sig själv igen efter ett tufft år.

Det tycker i alla fall Pälsängel. Som han har rullat runt på promenaden idag. Lite trixtränande fick vi in också. Han var på full gång, den spanska skritten var bäst, där var han riktigt med. Det är riktigt kul att pyssla lite när han inte har gjort något på ett tag, då är han taggad. Väldigt duktig vid hundmöten också. Jag känner verkligen att jag har tillbaka min  hund så som jag känner honom. Vinterns vedermödor ligger definitivt bakom oss!

Vet i sjutton vad detta skulle vara annars. Möjligtvis en älg, en sak är säker, inte ett träd går säkert när Pälsängel är på krigsstigen.

Även idag var det fantastiskt väder. Så vi slog oss ner på bryggan ett tag i solen. Pälsängel tycker att folk som går på isen är väldigt vldigt intressanta, dom är definitivt mer intressanta än vanliga människor. Undra om det är för att dom är ensamma på en så stor yta eller om det är för att han vet att det egentligen ska vara vatten där...