Jag kände mig otroligt oinspirerad när jag plockade ut Pälsängel för en träningsrund på eftermiddagen. Vad skulle jag träna? Vad behövde jag träna? Orkade jag träna? Vi traskade ner till det närmaste av mina tillhåll med apportbocken och konerna. Där någonstans vände det. Fotgåendet gick bra, vissa delar mycket bra. Saknas lite uthållighet såklart, men koncentrationen känns äkta. Det må vara stängsel, men utanför passerade hundar och folk och cyklar. Pälsängel reagerade inte ens när jag provocerande vände upp mot en förbipasserande hund. Mycket bra.

Jag fick en plötslig lust att tävla. Se vart vi står. Beskymrar mig lite för platsliggningen,och det måste såklart tränas först. Vill ju inte ha en pipgris på platsen som inte gör annat än viftar på svansen. Men nu är det tllräckligt varmt och tort för att träna lite plats och sitt på egen hand och tillsammans med projektet "få Pälsängel att titta matte i ögonen när han ser en hund" så känner jag mig väldigt optimistisk.

Det sa "smack" ner i backen (för att vara Pälsängel såklart, inte om man jämför med en bordercollie eller nåt annat smidigt...) och rakt blev det. Han ligger inte och glor åt alla upptänkliga håll och kanter länge, när han ligger plats på egen hand åtminstone. Det är ju alltid en början, för det gjorde han innan. Hela tiden skulle det kollas om det prasslade i buskarna eller någon gick i närheten, om det åkte förbi en bil eller om fåglarna kvittrade. Nu tittar han ibland, javisst men jag tycker det är i mycket mindre utsträckning än innan och därimellan är det mycket bättre fokus på mig. Jag behöver en träningskompis. Så man kan peppa varandra och träna störning tillsammans. Vart hittar jag det? Känner inte riktigt för brukshundsklubben ännu faktiskt, så roliga är dom inte.

Till min förvåning så fungerar fortfarande apporteringen bra. Pälsängel kastar sig ut och nästan hela vägen in, snabba avslut har ju aldrig riktigt varit han grej. Men bara det faktum att han inte har snott apporten och lekt på egen hand sedan... tja innan jul tror jag... är ett väldigt gott tecken. Och att man kan lägga tillbaka apporten, i hinken eller på backen utan att han konstant försöker sno den så fort han får beröm eller sneglar på den när han går förbi. Jag är imponerad av vad vi har åstakommit. En enda gång försökte han sticka tillbaka till hinken, MEN jag fick stopp på honom ungefär halvvägs, och bättre ändå, lyckades locka tillbaka honom.

Matte är nu officiellt ROLIG, INSPIRERAD och OPTIMISTISK.

Pälsängel –ja han är sig själv igen efter ett tufft år.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det var helt enkelt en massa saker som hopade sig, matte bytte dator och den nya tog inte emot bilder från telefonen och tillsammans med allt annat övrigt så blev bloggandet bara jobbigt. Nu har dock en bluetoothadapter hittat sin väg till datorn och...

Ja kanske gör han det. Lite testande blev det ute i skogen idag. Matte själv var figurant och intresset för att hitta mig var tydligen högt. Ungefär 50 meter ut i skogen gick jag första gången (enligt instruktioner såklart, tro inte att jag vet vad j...

Väldigt spännande. Jag har idag fått chansen att se min hund träna lydnad med någon annan. Det är underligt hur olika man uppfattar sin hund från förarperspektivet och från åskådarperspektivet.   Min första tanke är ju att hunden ser för löjlig u...

Kvällsträning ute på gräsmattan eftersom det är så otroligt varmt just nu . Har tagit upp min gamla vana att gå fot med hundgodis i munnen, verkar funka minst lika bra som förra gången och hundgodiset smakar inte allt för illa      Plockade fram ...

     Läste slut den här boken av Anders Hallgren i midsomras. Det är ju precis så jag vill göra. Motivation först, lydnad sen som en konsekvens av att hunden är motiverad. Varför gör jag då inte redan det?   Jag tror att jag började med "mot...