Jag kände mig otroligt oinspirerad när jag plockade ut Pälsängel för en träningsrund på eftermiddagen. Vad skulle jag träna? Vad behövde jag träna? Orkade jag träna? Vi traskade ner till det närmaste av mina tillhåll med apportbocken och konerna. Där någonstans vände det. Fotgåendet gick bra, vissa delar mycket bra. Saknas lite uthållighet såklart, men koncentrationen känns äkta. Det må vara stängsel, men utanför passerade hundar och folk och cyklar. Pälsängel reagerade inte ens när jag provocerande vände upp mot en förbipasserande hund. Mycket bra.

Jag fick en plötslig lust att tävla. Se vart vi står. Beskymrar mig lite för platsliggningen,och det måste såklart tränas först. Vill ju inte ha en pipgris på platsen som inte gör annat än viftar på svansen. Men nu är det tllräckligt varmt och tort för att träna lite plats och sitt på egen hand och tillsammans med projektet "få Pälsängel att titta matte i ögonen när han ser en hund" så känner jag mig väldigt optimistisk.

Det sa "smack" ner i backen (för att vara Pälsängel såklart, inte om man jämför med en bordercollie eller nåt annat smidigt...) och rakt blev det. Han ligger inte och glor åt alla upptänkliga håll och kanter länge, när han ligger plats på egen hand åtminstone. Det är ju alltid en början, för det gjorde han innan. Hela tiden skulle det kollas om det prasslade i buskarna eller någon gick i närheten, om det åkte förbi en bil eller om fåglarna kvittrade. Nu tittar han ibland, javisst men jag tycker det är i mycket mindre utsträckning än innan och därimellan är det mycket bättre fokus på mig. Jag behöver en träningskompis. Så man kan peppa varandra och träna störning tillsammans. Vart hittar jag det? Känner inte riktigt för brukshundsklubben ännu faktiskt, så roliga är dom inte.

Till min förvåning så fungerar fortfarande apporteringen bra. Pälsängel kastar sig ut och nästan hela vägen in, snabba avslut har ju aldrig riktigt varit han grej. Men bara det faktum att han inte har snott apporten och lekt på egen hand sedan... tja innan jul tror jag... är ett väldigt gott tecken. Och att man kan lägga tillbaka apporten, i hinken eller på backen utan att han konstant försöker sno den så fort han får beröm eller sneglar på den när han går förbi. Jag är imponerad av vad vi har åstakommit. En enda gång försökte han sticka tillbaka till hinken, MEN jag fick stopp på honom ungefär halvvägs, och bättre ändå, lyckades locka tillbaka honom.

Matte är nu officiellt ROLIG, INSPIRERAD och OPTIMISTISK.

Pälsängel –ja han är sig själv igen efter ett tufft år.