Jag kom att tänka på vad John Whitaker sa om Milton för länge sen:  

Man kan låta honom vila i två veckor och sedan åka direkt till en tävling och han hoppade aldrig så bra som då.

Konceptet stämmer även för Pälsängels del. Jag har märkt det innan och funderat över det, men på något sätt så har jag inte kommit till någon form av insikt.

Var ute på en kvällsrunda och tog med konerna till rutan. Jag tror inte jag har tränat rutan sedan innan jul.

Smack sa det två gånger på raken. Som en målsökande robot var hunden inne i rutan.

Frågan är väl egentligen om det helt enkelt handlar om att det blir tråkigt när man tjatar ett moment för mycket eller om de bra individerna helt enkelt är bäst när dom har fått en paus? Kanske är det lite av varje? Om hunden inte hade tyckt det var kul och om han inte hade haft det driv han har så tror jag inte att han hade gjort så bra ifrån sig när det var så länge sen. Och driv och glädje för det man gör tror jag krävs om man ska lyckas lära sin hund saker. Men å andra sidan så krävs det väl mer än driv och glädje för att det ska vara en stjärna, eller? Kanske kan jag inte komma fram till något. Men en sak tror jag stämmer för alla djur, men för Pälsängel i synnerhet:

Hellre för lite än för mycket.

Jag har funderat i dom banorna innan, men tappat bort mig bland all framgångshets som infinner sig om man umgås för mycket med folk som tävlar med sina hundar. Så därav tror jag det blev "för mycket" i våras och höstas när det inte fungerade. När man är osäker på varför det inte fungerar ska man nog hellre trappa ner och ta sig tid att tänka än att tro att det är för lite träning man gör. Men i en värld som skriker på en att avancera i klasserna kan man lätt tappa bort sig själv om man inte känner att man passar in. Så det här träningsåret ska fortsätta som det startat: Men skoj och lek, slalom mellan benen, dummiesök, inlärning av små trix och inte för mycket träning i taget. Så att det fortsätter vara roligt för både mig och Pälsängel.

Solen lyste härligt på förmiddagen så jag kunde inte låta bli att ge mig ut med Pälsängel. En av huvudpersonerna på promenaden var min nya vän spårlinan. Jag måste säga att det känns bättre med spårlinan än när jag hade pälsängel lös förut. Jag slipper fokusera så hårt på om jag möter andra hundar och därmed känns det som att även pälsängel inte bryr sig lika mycket om det heller. Fick bland annat två pudlar före oss vid ett tillfälle och pälsängeln var väldigt lätt att hålla kontakten med.

Väljer man rätt plats går det dessutom bra att få ett flatryck. Det är väldigt trevligt att Pälsängel vill leka med mig också. Jag har ju försökt länge och väl att få honom intresserad av att leka med mig, men det är inte förrän nu som han verkar tycka att det är riktigt kul.

Som en liten extra bonus träffade vi på en Golden hane som Pälsängel har hälsat på förut. Den gången lekte dom inte så bra utan stod mest och gruffade, idag var det däremot full fart och oj vad glada dom var båda två när dom for runt.