Jag och Pälsängel hittade ut på en riktig långpromenad igår. Det var fortfarande lite knagligt att gå i snön, med skare här och var, upptrampat på sina ställen och mjuk djup snö ibland.

Såhär mysigt var det ute i skogen.

Jag verkar nu äntligen ha fått ordning på hundmaten i alla fall.

Viktkurvan har ju gått lite väl neråt ett tag.

v.6 36,5 kg (bra på gränsen till för lite)

v.7 36,2 kg (vilket var lite lite så här la jag på lite mer mat)

v.8 35,9 kg (alldeles för lite, ännu mer mat)

v.9 36,4 kg (tack och lov)

Idag blir det promenad och lite lydnadsträning innan jag måste lämna ifrån mig Pälsängel till min hundvakt. Tre dagar utan hunden, det är ju så man blir gråtfärdig även om det säkert går jättebra med hundvakten.

Jag tror faktiskt inte Pälsängel är helt normal...   

Nu när det har börjat bli lite vettigt väglag på cykelvägarna här i stan har jag påbörjat projekt DRA. Tanken är att Pälsängel ska lära sig dra cykeln. Inkörd är han ju redan på nåt plan. Men det har ju framförallt vara att dra skrinda när någon har gått bredvid.

Började jobba på saken redan innan jul, men tyckte inte attd et gick så himla bra. Det verkade som att det var svårt för hunden att förstå att han skulle gå framför mig när jag bad om det och inte framför i vanliga fall, selen verkade inte hjälpa för att tydliggöra skillnaden heller. För visst gick det att lära honom att gå framför,men då ville han gå framför jämnt.

Så nu testar jag igen, fast med cykeln denna gången för att se om den kan hjälpa till att tydliggöra skillnaden.

Det hela genomgick de vanliga fem stadierna. Först fattade Pälsängel konceptet i en minut, sen förstod han inget alls och tyckte cykeln var ett otäckt monster som krävde att få vara bakom. Sen började han så smått förstå konceptet mer och mer och när han tillslut verkade förstå inföll det alltid närvarande stadiet total förvirring. Hoppande fram och tillbaka undrar Pälsängel: "är det här rätt?", "är det där rätt?", "kanske är detta rätt då?" Som vanligt står jag med ena foten över gränsen till förbanand eftersom jag har glömt bort att jag försöker lära honom något nytt och att detta stadiet alltid infinner sig.

Ett djupt andetag och så backa ett steg och så fortsätta. Det gick riktigt bra på slutet faktiskt. Han började tänka mer framåt och hade inte lika stort behov av att titta på vad jag gjorde hela tiden. Däremot drar gör han ju inte att tala om... Det kan nog fungera fram emot nästa vår eller så.

Jag kom att tänka på vad John Whitaker sa om Milton för länge sen:  

Man kan låta honom vila i två veckor och sedan åka direkt till en tävling och han hoppade aldrig så bra som då.

Konceptet stämmer även för Pälsängels del. Jag har märkt det innan och funderat över det, men på något sätt så har jag inte kommit till någon form av insikt.

Var ute på en kvällsrunda och tog med konerna till rutan. Jag tror inte jag har tränat rutan sedan innan jul.

Smack sa det två gånger på raken. Som en målsökande robot var hunden inne i rutan.

Frågan är väl egentligen om det helt enkelt handlar om att det blir tråkigt när man tjatar ett moment för mycket eller om de bra individerna helt enkelt är bäst när dom har fått en paus? Kanske är det lite av varje? Om hunden inte hade tyckt det var kul och om han inte hade haft det driv han har så tror jag inte att han hade gjort så bra ifrån sig när det var så länge sen. Och driv och glädje för det man gör tror jag krävs om man ska lyckas lära sin hund saker. Men å andra sidan så krävs det väl mer än driv och glädje för att det ska vara en stjärna, eller? Kanske kan jag inte komma fram till något. Men en sak tror jag stämmer för alla djur, men för Pälsängel i synnerhet:

Hellre för lite än för mycket.

Jag har funderat i dom banorna innan, men tappat bort mig bland all framgångshets som infinner sig om man umgås för mycket med folk som tävlar med sina hundar. Så därav tror jag det blev "för mycket" i våras och höstas när det inte fungerade. När man är osäker på varför det inte fungerar ska man nog hellre trappa ner och ta sig tid att tänka än att tro att det är för lite träning man gör. Men i en värld som skriker på en att avancera i klasserna kan man lätt tappa bort sig själv om man inte känner att man passar in. Så det här träningsåret ska fortsätta som det startat: Men skoj och lek, slalom mellan benen, dummiesök, inlärning av små trix och inte för mycket träning i taget. Så att det fortsätter vara roligt för både mig och Pälsängel.

Solen lyste härligt på förmiddagen så jag kunde inte låta bli att ge mig ut med Pälsängel. En av huvudpersonerna på promenaden var min nya vän spårlinan. Jag måste säga att det känns bättre med spårlinan än när jag hade pälsängel lös förut. Jag slipper fokusera så hårt på om jag möter andra hundar och därmed känns det som att även pälsängel inte bryr sig lika mycket om det heller. Fick bland annat två pudlar före oss vid ett tillfälle och pälsängeln var väldigt lätt att hålla kontakten med.

Väljer man rätt plats går det dessutom bra att få ett flatryck. Det är väldigt trevligt att Pälsängel vill leka med mig också. Jag har ju försökt länge och väl att få honom intresserad av att leka med mig, men det är inte förrän nu som han verkar tycka att det är riktigt kul.

Som en liten extra bonus träffade vi på en Golden hane som Pälsängel har hälsat på förut. Den gången lekte dom inte så bra utan stod mest och gruffade, idag var det däremot full fart och oj vad glada dom var båda två när dom for runt.

Sådana här dagar undrar jag varför jag köpte en stor dyr Biabädd när halva pälsängeln ändå ligger utanför...

Jag börjar känna mig mer säker på att pälsängel är mer intresserad av vad jag håller på med nu, har ju varit lite si och så med det på sistone. Idag var nog första gången på länge ingen av oss hade koll på att det passerade en annan hund när vi tränade. Det bådar gott.

Det är kul att träna när det är full fart på pälsängel. Apporteringen som varit en sån plåga länge länge är nu helt otroligt kul. Jag funderar över varför, men kommer inte på något annat än att jag försökt göra mig roligare rent generellet. Det kanske räcker? Är det det som är lösningen på allt? Varför är jag roligare nu? Jag minns ju varför jag blev tråkig. Jag fick ju ingen respons när jag var rolig. Vissa saker är svåra att förstå varför dom fungerar och inte.